Allt är snart nerpackat i kartonger.
Jag hatar att packa. Verkligen hatar.
Hela mitt liv placeras i lådor som jag inte
har koll på. Har ingen kontroll på livet helt enkelt.
Det är väl så det ska vara.
Men för tillfället är jag trött på att leva i
kartonger eller att inte leva någonstans.
NU vill jag ha ett hem. Där allt är uppackat och
ett ställe där jag bara kan vara jag.
Snart blir Linköping det stället, men det
dröjer nog någon vecka till.
Imorgon går sista flyttlasset och jag hamnar mittimellan
allting. Jobbar kvar i Oxelösund så jag får passa på
att träffa mina föräldrar lite i nästa vecka också.
För tillfället är jag inte inräknat i någonting.
Nyköping är stället jag ska lämna och förr kändes det
så lätt, nu känns det som jag sviker en del som finns kvar här.
Vi är inte inräknade in livet här hemma längre.
Det känns som jag ska lämna Sverige och aldrig komma tillbaka,
men Linköping är inte långt borta.
Ett liv blir i Linköping och en del av mitt liv finns kvar i Nyköping.
Om jag går in med den inställningen så känns det bättre.
Det är så jag tänker.
Jag ska fortsätta med den sista packningen som är kvar
innan sista natten innan ledighet väntar.

Maria